Gör mig redo för elden!
I början av juli 2020 kom jag i min dagliga bibelläsningsplan till 1 Kungaboken 18 och berättelsen om Elia och konfrontationen med Baalsprofeterna på Karmels berg. Och plötsligt var det några versar som liksom hoppade upp ur texten. Jag hade läst det här avsnittet många gånger förut men märkligt nog aldrig lagt märke till de här versarna. Och nu talade de till mig så starkt. Jag frågade Herren vad han ville visa mig och dröjde mig kvar i de här versarna ett tag. Sedan glömde jag det hela - tills nästa år när jag på nytt kom till det här bibelavsnittet. Och återigen talade de här versarna så märkligt starkt till mig! Bakgrunden: Elia hade låtit Baalsprofeterna hållas hela dagen med sina försök att få Baal att ”svara med eld”, att antända det offer som de hade förberett. Men inget hade hänt. Nu vid tiden för kvällsoffret kliver Elia fram och kallar folket till sig. Och så står det: ... Då byggde han (Elia) åter upp Herrens altare som hade blivit nerrivet. Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar, eftersom Jakob hade fått ordet från Herren: ”Israel ska vara ditt namn.” Av stenarna byggde Elia ett altare i Herrens namn och grävde ett dike runt altaret, ... Det var just det här som blev så starkt för mig. Tolv stenar. En representation för hela folket, alla tolv stammarna. Stammarna med sina olikheter och sina olika konflikter. Riket hade vid det här laget varit delat i två – Nordriket och Sydriket - i mer än en mansålder. Folket i Nordriket, hade slutat gå upp till Jerusalem för att offra. Guds folk var inte längre ett enat folk inför Gud. Men nu när det var dags för Elia att göra i ordning sitt offer och be Herren svara med eld – då placerade han tolv stenar tätt samman till ett altare. Varje sten representerade en stam. Alla med sina olikheter och ojämna sidor. Ett Herrens altare skulle nämligen byggas av ohuggen sten. (2 Mos. 20:25) Här var inte tal om att fixa till ytan, att försköna. Precis som de var lades stenarna nära tillsammans. OCH FÖR MIG BLEV DET HÄR EN SÅ STARK BILD AV ÖDMJUKHET, av att komma samman i ödmjukhet inför Gud. Att ”låta sig” placeras där tillsammans. Precis som de var. Med olikheter och brister. För att tillsammans utgöra grunden till det under som Herren skulle göra! Vers 30 kan även översättas ”då helade han åter Herrens altare som hade blivit nedrivet”. Kanske hade det legat ett altare här på Karmel förut, kanske inte, men i så fall finns det inte nämnt någonstans tidigare i bibeln. Det verkar dock som att Elia faktiskt bygger det här altaret från grunden. Och ändå står det att han återuppbygger något som varit nedrivet. Den här enheten blev grunden för miraklet, för Guds eld den dagen. Det fanns ingenting av mänsklig prestation i det hela. Både altare, ved och offerdjur dränktes fullständigt in i vatten. Men Herren svarade med elden som föll och förtärde allt. Och den elden blev grunden till att folket omvände sig. Den blev grunden till att avgudaväsendet avskaffades i landet och till att regnet återigen föll efter flera år av intensiv torka! Så här skrev jag då 2021-07-03: ”Min bön: Placera tillsammans representanter för ditt folk i ärlig ödmjukhet där vi inte försöker dölja våra brister och kantigheter. Ge oss en villighet, en ödmjuk villighet, att utgöra en grund för det du vill göra i landet. Låt oss ligga där i totalt beroende av Gud, att han gör det. Indränkta i vatten. Med ved indränkt i vatten, våra redskap för gudstjänsten, den mänskliga sidan av det, helt indränkt i vatten. Helt överlåtna till att Gud behöver göra det. Inte i stolthet över ”bästa veden”. Medvetna om att Gud måste utföra det. Beroende. Låt det ske att du tar oss till den positionen, så att du vid DIN tid sänder elden som i sin tur ger omvändelse hos folket!” JAG TROR ATT DET ÄR DÄR VI ÄR NU! OCH JAG TROR ATT DET ÄR DET SOM BÖNEKONFERENSEN DEN 17 – 19 APRIL HANDLAR OM! (info se: https://tillsammansforsverige.se/ ) Herren behöver ett ödmjukt folk idag! Vi behöver komma samman i den andan. På samma sätt som lärjungarna var samlade i den övre salen innan pingstdagen. Gud tog dem dit att de alla vara samlade i ett ackord, med ett ödmjukt hjärta. Och då kunde elden falla, utrustningen för uppdraget, väckelsen som låg framför. Gud vill ta oss dit där han kan möta oss och utrusta oss för det han vill göra i landet!
Eva Barck Sverigebönen | |
|