Rapport från böneresan i Hälsingland

Av Anne Nielsen

Ett profetiskt ord genom Claes-Göran Bergstrand fick stor betydelse för oss på resan. Han skrev: Herren ska välsigna er ingång och er utgång under denna böneresa i Hälsingland denna helg. Lyssna noga till den helige Ande och ni ska få se förunderliga ting ske!

Vi fick också ett ord inför böneuppdraget från Jer. 1 om att uppdraget handlar om att rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, för att kunna bygga upp och plantera.

Som en röd tråd genom hela bönehelgen var Sankt Staffan, som 1060 e. Kr. blev utnämnd till Hälsinglands apostel. Hans uppdrag var att föra evangeliet till Hälsingland, det landskap som längst stod emot kristnandet. Under den här tiden var det ”Stor-Hälsingland” som sträckte sig från Ödmården (nuvarande gräns mot Gästrikland) ända upp till Ume älv i norr. Staffan, var nitisk i sitt uppdrag och när han angrep de hedniska sedvänjorna och förgjorde de hedniska avgudabilderna och hednatemplet blev det för mycket för Hälsingarna som jagade ut honom till Ödmården där de hann upp honom och slog ihjäl honom i Skogs socken, nära Själsstugan, ett slags härbärge för vägfarande, alldeles bredvid Kapellstenen där. Där lät Nathan Söderblom resa en minnessten 1928 vid Själsstugan.

 Adam av Bremen, författare, historiker från 1000-talet, skrev om Skandinaviens kristnande och var en central källa till kunskap om Nordens och Sveriges historia och kristendomens spridning i området. Han skrev om Hälsinglands kristnande och om Stenfinn, som blev Staffan, Hälsinglands apostel. Han skrev: ”på gränsen mellan svearnas och norrmännens land bor skidfinnarna, vilka sägs löpa snabbare än djur. (Han menar nog samerna, eftersom Stor-Hälsingland tiden före 1600-talet sträckte sig ända till Torne älv.) Deras största samhälle är Hälsingland. Hit skickades nu Stenfinn som förste biskop för att kristna människorna, och genom sin predikan fick han många att konvertera till kristendomen.

Enligt traditionen ska hans verksamhet ha börjat i Trönö, där ett avgudahus fanns. Där samlades människor från omgivande bygder för att dyrka sina asagudar. Han gav sig ut på veckolånga resor på hästryggen runt om i Hälsingland oh förkunnade den nya läran. Han påbörjade sina resor genom att rida till Arbro på måndagen, på tisdagen till Järvsö, på onsdagen till Ljusdal, därefter till Delsbo och var vid veckans slut tillbaka till Trönö. Han skulle då ha medfört fem hästar. Enligt en annan version ska han ha haft hästarna utplacerade efter färdvägen. Intressant här är att man tror att det är aposteln Stenfinn/Staffan som skildrad i visan. ”Staffan var en stalledräng” I visan heter det ju att Staffan ”vattnade sina fålar fem” och detta kan ha att göra med Stenfinns fem hästar som han använde för att resa omkring i Hälsingland med!

På vår väg till minnesplatsen stannade vi för lunch och fick vara med om ett strömavbrott i restaurangen, vi fick veta att en kraftledningsstolpe brunnit och orsakat avbrottet i hela regionen. Vi hann få vår mat innan och åkte iväg mot minnesplatsen för att be där. Väl framme, mindre än 20 m från stenen samlades några män runt en kraftledningsstolpe och det visade sig vara precis där som orsaken till strömavbrottet skett! En av männen kom fram till vår grupp vid minnesstenen och efter lite resonemang runt händelsen började han prata om de tragiska självmord som drabbat tre unga män i Bollnäs den sista tiden. Det märkliga var att Lars berättat om dem för oss och att vi bett för det här innan vi åkte iväg. Mannen berättade att en av pojkarna var släkt till honom och att han varit på begravningen som Lars hade ansvarat för i Bollnäs kyrka, och att han upplevt att begravningen varit så fin och gripande. Det här sammanträffandet ledde sedan till att vi alla fick be för mannen! Vi är övertygade om att den här mannen var sänd av Herren genom den här händelsen! Vi ber för honom och för hans släkt! Vi ber att dessa tragiska händelser i Bollnäs ska leda fram till frälsning för många unga och äldre i bygderna.

Under fredagen var vårt första stopp, Dragon Gate i Älvkarleby, där vi möttes av två härliga bedjare och evangelister från Nordupplandskyrkan, Daniel och Stephanie. Vi bad att denna andliga port som öppnats för kinesisk andlighet, som är djupt rotad i österländsk andlighet och en blandning av buddhism, daoism och konfucianism, ska stängas i Jesu Namn! Draken dominerar och ses som en slags fruktbarhetsgud som människor har tillbett under årtusenden. Ett ord som vi fick från Herren var: På den dagen ska Herren med Sitt hårda, stora och starka svärd, straffa Leviatan, den snabba ormen, Leviatan, den ringlande orman och Han ska döda draken i havet. Jes. 27:1. Lite längre ner i vers 9b står det: Han krossar alla altarstenar, som när kalksten smulas sönder: Asherapålar och solstoder ska inte mer resas.

 I centrum av området står en stor avgudastaty av Guanyin som tilldelats samma attribut som Jesus, alltså som en frälsare. Så här beskrivs hon i skrift: ”Den allsmäktige gudinnan av barmhärtighet, som hjälper och frälser de lidande med sin gränslösa kärlek och sitt medlidande”.

Denna avgudabild ska förlora sin makt. Kjell Sjöberg beskriver i sin bok: ”Bygg ett bönealtare” hur vi i NT:s tid är kallade att i bön bryta de demoniska makterna bakom vår tids avgudar.

Detta avgudaaltare behöver ersättas av ett bönealtare! Viktigt med tanke på platsens framtida betydelse om en internationell data/AI Hall ska växa fram som man planerar. Många har bett för denna plats och ett lokalt böneansvar växer fram genom bedjarna på platsen!

Kineserna har ju ambitionen att ta över hela världen, de äger ju redan viktig infrastruktur här. De är oerhört starka i teknik, IT, A I m m. Företaget som ska byggas där har inte kineser i ledningen men kineserna arbetar långsiktigt. De har öppnat en andlig port för maktövertagande, en Gate. En Gate är en koppling mellan den andliga och den fysiska världen. Han som köpte marken där hade ambitionen att bygga en koppling mellan Kina och Sverige på många plan. Vi bad att den andliga kopplingen upphör, och att området intas för Guds syften.

Jesus är Vägen, Sanningen och Livet! Den åttafaldiga vägen ska stängas i Sverige!

Vi anlände till Rengsjö och togs emot av Lars i hans hem. Hans vänner Sara och Magnus Hedlund kom och Lars bjöd på god middag och Sara och Magnus hade hemgjord glass från sitt Glasscafé med till efterrätt!

På kvällen efter ett häftigt regn åkte vi till Trönö, gamla kyrka och prästgården där Nathan Söderblom växte upp. Så intressant att besöka platsen, en staty av Söderblom i naturlig storlek stod i trädgården. Han var en liberal nytänkare i sin tid, han såg arbetarnas situation och mänskligt sett arbetade han för social rättvisa. Hans målsättning och inriktning blev alltmer fredssträvan som också blev drivkraften i hans ekumeniska arbete och som till slut resulterade i det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Söderblom studerade andra religioner och blev med tiden professor i religionshistoria. När han blev ärkebiskop 1914 var en del mycket upprörda och menade att han var ”professor i hedendom.” Söderblom räknas som den organiserade ekumenikens fader. Vi ber att enheten genom Guds Ande ska bli tydlig för sökande människor!

Trönö var historiskt en centralort för asatron. Där fanns ett avgudahus, dit människor kom från omgivande bygder för att dyrka sina asagudar. Trönö sockens sigill är flera hundra år gammal. Den visar en figur med en stav i handen som man tror är asaguden Tor. Prosten Olof Broman hävdade på 1600-talet att namnet Trönö hade med asaguden Tor att göra.

Strax utanför tomtgränsen till prästgården hade man flyttat ett timrat hus som en släkting till Nathan Söderblom hade bott i, kallad Trönöhelgonet, Lars Bodin, en from man. som inte fått någon staty uppkallad efter sig. Han var föraktad och sedd över axeln för sin tro, men som senare blev erkänd i till bygden. Han var en enkel snickare som räknade med Gud i vardagen, och som delade sin enkla tro, där han gick fram.

Vi åkte sedan till Norrala kyrka där Stenfinn/Staffan sägs vara begravd i Stupan på kyrkogården. Det finns en gammal sägen om att Staffan ska ha sagt som döende att de skulle lägga honom på hästryggen och låta hästen föra honom till den plats där han skulle begravas. Det skulle då ha varit platsen för stupan i Norrala, den plats som Staffan utgick ifrån på sina resor runt om i Hälsingland varje vecka eftersom han under sin vistelse i Hälsingland hade ett viss skydd av häradskonungen, som hade sitt säte i Kungsgården.

Lars visade oss en enkel träkista, under en lucka i golvet på stupan som innehöll benrester.

Så här säger hembygdsforskaren Roger Bergström. Uppsalabo bördig från Norrala och uppväxt nära denna plats:”Antagligen var hans verksamhet inte så väl sedd av alla i trakten, så han kom i onåd och tvingades på flykt, berättar Roger Bergström. Upphunnen i Ödmården stenades han till döds och sägnen berättar vidare att hans kropp lades på en fåle som fick löpa fritt och där fålen stannade skulle Staffan begravas. Det blev där Staffans stupa ligger i dag.” Roger Bergström visade några bilder på de första gravbyggnaderna som var av trä och inte blev så långlivade. Då det enligt sägnen sades att ”när Staffans stupa för tredje gången faller sönder, då är domens dag nära” så blev dagens gravkammare, för säkerhets skull 1829 byggd i sten.

Så var det dags att gå ned i stupan och beskåda kistan med benen. Kan de vara efter Sankt Staffan? När jag var barn, berättade Roger Bergström, skojade vi och sade att de är nog efter Hamrells gammelkoa. Det sades också att det var djurben men senare undersökningar tyder på att det är människoben, dock enligt all sakkunskap inte Sankt Staffans. Ur: Söderhamnskuriren.

 Lördagens bön började i Mohed, platsen för ett av 14 arbets- och koncentrationsläger som vi byggde i Sverige under andra världskriget för att blidka Hitler. Vi ställde oss i gapet för Hälsingemo-lägret, Bergalägret i Rengsjö, Sunnerstaholm och Axmar-lägret i Hälsingland och bad om förlåtelse för att vi vänt kappan efter vinden och anpassat oss efter Hitler-Tyskland trots vår påstådda neutralitet. Bön om förlåtelse för alla människor som vi behandlat illa, som blev offer för detta.

 Vi fortsatte till Ljusne vid Fejanstenen. Fantastisk plats, en historisk plats som skildrar hur folkrörelsernas betydelse växte. Den tidiga väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen växte fram parallellt under 1800-talets andra hälft och delade ofta samma medlemmar, men gled isär ideologiskt kring sekelskiftet 1900, då den socialistiska klasskampen kom i konflikt med frikyrkornas betoning på försoning och individuell frälsning. Under arbetarrörelsens första tid finns det många kristna socialister, och fackliga möten hölls ibland i frikyrkolokaler. Frikyrkorna och nykterhetsrörelsen betonade individens moral och reformering av samhället, medan den framväxande socialdemokratin (under bland andra Hjalmar Branting och Kata Dahlström) såg klasskampen som det enda medlet för rättvisa.

När arbetarrörelsen under 1900-talets första decennier blev allt mer radikal och drev igenom stora strejker (exempelvis storstrejken 1909) tog väckelseledare (som pingstledaren Lewi Pethrus) tydligt avstånd från socialismen och våldsamheter. Ur: Väckelserörelsen, och övriga Folkrörelser. SO-rummet.

 Fejan var en av de platser där socialismen bröt igenom i Sverige, brytningen med väckelserörelsen ledde till att socialismen så småningom utvecklades till ett avståndstagande till kristendomen som man enligt Marx lära betraktade som ett ”opium för folket”. Arbetarrörelsens ideologi blev att bygga ett samhälle på socialismens grund, utan Gud. Materialismen blev kittet i bygget av ”Folkhemmet”.

Så här beskrivs den ansträngda relationen mellan väckelserörelsen och arbetarrörelsen av Per Ewert Clapham-institutet: ”Trots möjligheter till samsyn på vissa områden har socialdemokratin och kristendomen under mer än ett sekel haft en konfliktfylld relation. Detta har medverkat till att tron privatiserats och att landet sekulariserats.

Den tidiga socialdemokratins syn på religionen pendlade mellan att betrakta den som ett förtryckarmedel från överklassen, alternativt som en kyrklig förvrängning av Jesu sanna socialistiska budskap (Kata Dahlström i början) I båda fallen var kyrkokritik och motvilja mot präster och andra kyrkliga auktoriteter självklara inslag i klasskampen, och den tidiga arbetarrörelsen utmärktes av en militant ateism.

Redan vid Socialdemokraternas bildande 1889 var aversionen mot kristendomen tydlig, men den första partikongressen fann en pragmatisk lösning på frågan. Kongressen öppnades på långfredagen vid gudstjänsttid – en markering så tydlig som någon – och bestod av två falanger. Den ena ledd av Hjalmar Branting, argumenterade för ett formellt uttalande mot religionen, medan den andra – segrande – falangen ville verka för en strategisk kompromiss där kristendomen inte direkt motarbetades, utan privatiserades.

Året efter höll Branting landets första 1 maj- tal. Här angrep han statskyrkan och prästerskapet, och med tiden skulle denna inställning landa i krav på att avskaffa statskyrkan, ta över dess egendom och avkristna skolan. I realiteten landade partiets strategi i stället i att ta över och förändra statskyrkan inifrån och bygga den till en statlig myndighet bland andra. Med tiden lyckades Socialdemokraterna också i sin ambition att sekularisera skolan.

Det var dock inte självskrivet att arbetarrörelsen skulle välja ett så starkt motstånd mot kristendomen. Det finns uppenbara områden där kristendom och socialism kunde ha funnit ett samröre, som behovet av att visa solidaritet och omsorg om samhällets fattiga och svaga. Men i retorik och praktisk politik blev den negativa inställningen till organiserad religion, kombinerad med marxismens grundläggande syn på religion som folkets opium, dominerande inom socialdemokratin.

Vi bad om en förändring, vi bad att människor skulle vakna upp från att se politiska lösningar som vägen, och i stället få möta Jesus som frälsare, som Vägen Sanningen och Livet! Stark bön vid Fejanstenen att socialismen och materialismen som frälsnings-väg, ska stängas för Sverige, och bön om ett nytt uppvaknande om behovet av frälsning!

Hälsinglands kultur präglas ju mycket av spelmanstraditionen, midsommarfirandet, Hälsingegårdarna och hantverkstraditionerna, till det en underbar natur. I allt detta fina finns det mörka stråk i kulturen, av hednisk kvarleva, som i legenden om Hårga, där djävulen förledde ungdomen med sitt fiolspel, vilket ledde dem att dansa sig till döds.

Namnet Hårga kopplas till en hednisk kultplats eller ett offeraltare, ofta uppbyggt av ett stenröse eller en stensättning. Det kunde också syfta på en speciell helgedom eller upphöjd plats i naturen där man utövade sin religion genom att bygga ett offeraltare av stenar där man utförde blot och andra offerhandlingar. I nordisk mytologi nämns hargar ibland tillsammans med gudar som Freja och andra fornnordiska gudar. Wikipedia.

Hårga representerar spelmanstraditionen och dess koppling till djävulen, genom ”Hårgalåten” som är grunden för den årliga Hälsingehambon.

Folkmusik från Hälsingland är den spelmanstradition, folkliga visor och festmusik som utvecklats inom bondesamhällena i landskapet Hälsingland. Det är en del av Hälsinglands identitet, styrka och självständighet. I den rika hälsingska spelmanstraditionen är kopplingen till bocken stark. Bocken, ofta gestaltad som Hälsingebocken har sitt ursprung som landskapsvapen sedan 1600-talet och har genom historien kommit att personifiera den trotsiga, okuvliga och stolta hälsingen.

Vi ber att Hälsingland på nytt ska få möta Jesus Kristus och att den identitet som kommer från Herren, styrkan och kraften i Honom! det som Gud tänkt för denna landsända ska få bryta igenom!

Efter det åkte vi mot minnesstenen efter Staffan, Hälsinglands apostel men innan det lunch. Här kommer sedan den märkliga händelse som jag beskriver i inledningen!

Vi bad i Bollnäs kyrka och i Prästgården där domarna mot de häxanklagade avkunnades 1673 i Prästgården. Från början var 40 kvinnor anklagade men barnvittnena hade börjat ifrågasättas under den här tiden, så slutligen anklagades och avrättades tio kvinnor.

Lars hade fått ett ord om att ”bryta ny mark.” Vi bad att förbund i mörkret skulle brytas, flera präster har lämnat frimureriet och ordensväsendet, att förbund med dödens ande ska brytas. Vi tackade Herren för det och att de ska få uppleva en stark förnyelse genom Anden. Vi bad om Andens regn, om en hunger och en törst efter Herrens rättfärdighet. Vi bad om en ny Andeutgjutelse, att unga Epa- ungdomar ska finna Jesus!

Vi bad för de inom kyrkan som tror att det finns flera vägar till Gud, att de ska vägledas av Sanningens Ande in i hela Sanningen! Vi bad om förlåtelse för det som gått snett i kyrkan och prästgården. Vi bad om förlåtelse för de som utsett syndabockar som lett till dödsdomar, bön om förlåtelse för blodskuld. Vi bad också för inflytande från den psykvård som präglat Bollnäs under många år. Vi bad att betryck, sorg och suckan skulle fly bort, att den uppgivenhet och hopplöshet som präglat institutionen ska brytas, att hopp och tro ska förlösas i Bollnäs!

Lördag kväll var vi inbjudna till våra nya vänner, Sara och Magnus i Glasscaféet på grillade mackor och massor av glass! Vi hade en fin bönekväll tillsammans med dem!

Vi var bjudna till söndagsgudstjänst i Dellenbadens sommarkyrka och lunch efteråt hos Karin och Ingemar, pastorspar i Filadelfia, Delsbo. Så härlig predikan av Marie Utbult och stark sång av Roland Utbult! Träffade min släkting, Marianne där, som följde med till Filadelfia på lunch och stark bön i kyrksalen! Vi bad även för att ett andligt inflytande från österländsk andlighet från en verksamhet i närområdet skulle upphöra med sitt inflytande över bygden och människor där. Vi tackade Herren för flera frälsta från detta, och att flera ska befrias!

Efter en lång resa till Nordanstig fick vi syn på det stora korset i Hassela! Där samlades Peter och Anna Fagerhov, samordnare för Sverigebönen i Gävleborgs län, tillsammans med flera starka bedjare, tillsamman var vi nog ca 15 personer. Det kändes som att vi ”knöt ihop säcken” när vi samlades inne i Sankt Staffans kapell, med tanke på den starka upplevelsen vid Sankt Staffans minnesplats där han gav sitt liv som martyr för Hälsinglands kristnande! Här står nu det stora korset som visar på Jesus, hela världens Frälsare! Vi firade nattvard tillsammans, en stark stund.

Korset i Hassela finns på toppen av Svartberget i Nordanstig. Eldsjälen Karl Åkerblom presenterade sin idé om ett kors på Sveriges mittpunkt för länge sedan. Det tog tid innan allt förarbete var klart. Processen tog 24 år och fyra bygglov. Det första spadtaget togs den 10 september 2010 och "S:t Staffans-korset" invigdes den 1 juli 2011. Bakom projektet finns en förening som förutom korset har färdigställt ett kapell i direkt anslutning till korset. Vi firade nattvard och hade en stark stund i bön tillsammans!

Vi avslutade resan med ett besök vid ”Syndabocken i Vadeån.” Ann-Kristin och Ulrika, bedjare från Nordanstig följde oss dit! Där bad vi och proklamerade Jesus som Herre över platsen och över Hälsingland! Lars läste ett ord från Jeremia 10, en stark proklamation!

”Så säger Herren: Ni skall inte ta efter hednafolkens sätt så att ni skräms av tecknen på himlen, därför att hednafolken blir skrämda av dem. Ty folkens seder är förgänglighet. Ett träd i skogen hugger man ner, och hantverkarens händer formar det med yxan. Med silver och guld pryder man det och fäster det med hammare och spik för att det inte skall falla omkull. Likt fågelskrämmor på ett gurkfält står de där och kan inte tala. Man måste bära dem, ty de kan inte gå. Var inte rädd för dem, ty de kan inte göra något ont, och att göra något gott förmår de inte heller. Ingen är som du, Herre, du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn. Vem skulle inte frukta dig, du folkens konung? Ty fruktan tillkommer dig. Bland folkens alla visa och i alla deras riken finns ingen som du. Alla är de oförnuftiga och dåraktiga, från förgängliga trägudar hämtar de vägledning. Silvret som hamrats ut har förts in från Tarsis och guldet från Ufas. Det som träslöjdare och guldsmeder har gjort blir sedan klätt i blått och purpur. Allt är tillverkat av konstnärer. Men Herren är den sanne Guden, han är den levande Guden, den evige Konungen. För hans vrede bävar jorden, och folken kan inte uthärda hans förbittring. Så skall ni säga till dem: De gudar som inte har gjort himmel och jord skall utrotas från jorden och inte finnas kvar under himlen. Han har skapat jorden genom sin kraft, han har grundat världen genom sin vishet, och genom sitt förstånd har han spänt ut himlen. När han låter sin röst höras, då brusar himlens vatten, då låter han regnskyar stiga upp från jordens ände. Han gör blixtar åt regnet och för vinden ut ur dess förvaringsrum. Alla människor står då som dårar, utan förstånd. Alla guldsmederna kommer på skam med sina avgudar, ty deras gjutna gudabilder är bedrägeri, ingen ande är i dem. Förgänglighet är de, ett verk som väcker åtlöje. När straffet kommer över dem, förgås de. Sådan är inte han som är Jakobs del. Han är den som har format allt, och Israel är hans arvedels stam. Herren Sebaot är hans namn.”
Jeremia 10:2-16 SFB98

Förutom besök på dessa platser bad vi för den väckelse som bröt fram hos svedjefinnarna i Hassela 1850, vilket väckte ont blod inom den svenska stadskyrkan. Vi tackade Herren för Ström-Olle som blev kallad av Herren att gå till svedjefinnarna i Hassela med evangeliet! De tvingades emigrera efter förföljelsen och p g a konventikelplakatet.

 Idag fick jag ett samtal från en kär syster i Herren, Ulrika som tillsammans med flera bedjare, bl.a. Ann-Kristin som kommer att åka till platsen där Ström-Olle bodde och till Kölnsjön där Joris-Pelle bodde på finngården Joris, för att be! Pelle som är förebild för Carl-Oscar i Mobergs klassiska böcker om Utvandrarna, Invandrarna och Nybyggarna!

En annan betydelsefull man från Hälsingland, var Anders Wiberg. I byn Vi i Hälsingland föddes en liten pojke 1816. Han skulle bli en man som med stor genomslags kraft bröt den sedvanliga kyrkopolitiska bojor.
Anders Wiberg var mannen som Gud reste upp till väckelse predikant och baptisternas stora ledare för att befria människor från tvångströjan.

1842 återvände Wiberg till Uppsala för att studera till präst. Under samma år, 26 år gammal, blev han frälst genom Johan Arndts bok Sanna kristendom. Om frälsningsupplevelsen sa han: "Jag kände mig som en ny människa, skapad i Kristus till goda gärningar"

1843 blev han prästvigd och fick en tjänst i Hälsingland. Gud välsignade rikligen denne trogne och ihärdige tjänare med väckelse i Hälsingland, Medelpad och Härjedalen. Som under de flesta väckelser uppstod fiendskap och trakasserier mot Wiberg. Tillståndet i Svenska kyrkan gav honom bekymmer samtidigt som tveksamheten till prästtjänsten pressade honom hårt. Missnöjet med sin tjänst växte med nattvardsfrågan. Det blev främmande för honom att släppa fram de ofrälsta till nattvardsbordet och detta ledde till en brytning med Svenska kyrkan efter 8 års prästtjänst.

Wibergs samvetskval var också en kamp för religionsfrihet vars konsekvenser han inte kunde ana just då. Han kunde heller inte förstå vad Gud hade förberett åt honom. 1851 reste Wiberg på en affärsresa tillsammans med David Forsell då han också var tolk åt honom i Hamburg. Där träffade han Oncken och Köbner som var pastorer i Hamburg-församlingen. Av dessa fick han ett häfte om vuxendopet. Det blev den stora vändpunkten i Wibergs liv, han läste det noggrant och gjorde egna grundliga studier i Bibeln och kyrkohistoria.

 Studierna blev till en bok 1852 som slog ett slag för vuxendopet. Boken, Vilken bör döpas kan räknas till att vara en av de mest insiktsfulla och djupgående böcker om vuxendopet som någonsin har skrivits. Boken skapade en storm och Wiberg anklagades för att göra människor galna och att han predikade svärmeri. Prästerskapet som kände sig utpekad anklagade honom för söndring och splittring inom kyrkan.

Vi tackade Herren för vad Anders Wiberg fått betyda för Hälsingland och Sverige!

Anne Nielsen med team